Du är inte välkommen här hur vacker du än är

 

Snön alltså...

Publicerad 21.02.2017 kl. 12:57

Österbottniskt nattliv 2.0.

 

 

Eftersom det är många många månader sedan jag deltog men min Enjoy our Nightlife i Come to Finlands affishtävling "destination österbotten", kändes hela konceptet som ett avslutat kapitel. Men nu när jag såg den på nationalmuseets vägg har jag inte riktigt kunna släppa den. Ego much? Så tänkte skriva några ord om bilden och Österbotten. 

Det har varit många förvirrade blickar från dem som inte besökt Österbotten när de sett planschen. Varför är horisonten så högt i bild? Inte kan ju havet vara högre än land? De fattar inte perspektivet, de fattar knappt vad det föreställer.

Men så är det ju i det platta landet Österbotten, att havet ibland blir högre än landet. Och vattnet är inte något man nödvändigtvis går ner till, man bara går till det. Det är nog något magiskt den där istiden gjorde med vårt landskap. 

Vasa är min hemstad och det kan ibland vara med hatkärlek jag tänker på den platta och steniga omgivningen. Men alltså skärgården... och sommarnatten... och solnedgången, bara tanken gör mig lugn i själen. 

Publicerad 17.02.2017 kl. 17:19

Österbottniskt nattliv

 

Come to Finland hade vernissage på nationalmuseet idag. Deras utställning lockrop från paradiset håller på från och med imorgon till 28.5, så gå och se! Upphängningen kändes både relevant och sympatisk, kändes som att ta en liten resa mellan rummen och de olika stämningarna.

Hade inte riktigt förberett mig, så blev faktiskt lite blown away av att se mitt eget verk i en av ramarna. 

Första vernissagen jag får ta något annat än pommac. För det här var faktiskt första gången jag gick på vernissage där inbjudningskortet var adresserat till mig. När jag var yngre hängde jag ofta med som medföljande barn och drog mest mamma eller pappa i byxbenet tills vi gick hem. 

En "photowall" i min smak. Det fanns verkligen massa fina verk, både historiska och nutida. 

Vinnarplanchen i den senaste tävlingen, gjord av Omar Escalante. Blev helt förtrollad av den, känns redan nu som en klassiker. 

Galet mycket folk, galet vackert Gallen-Kallela tak. Men alltså tillbaka till mycket folk, det var nästan för mycket. Jag som var där på egen hand tänkte att jag kunde prata omkring lite, men det var så mycket människor att det inte gick att få kontakt. 

SÅÅ surrealistiskt att se sin eget verk på Nationalmuseets vägg! Ställde mig i ett hörn och smyglyssnade på förbigående typer. Till min glädje lockade den fram många leenden. 

Publicerad 16.02.2017 kl. 22:51

Frukostrapport 13.2.2017

 

Vädret skvallrade om våår i dag. F E M plusgrader och S O L ! Herreminje, säger jag bara vad skönt det var att gå till jobbet i ljummen vårluft. 

Vi åt rågbröd, omelett, drack mumsigt italienskt kaffe, åt naturell yoghurt med apelsin och guleböj.  

Samtalsämnet hamnade på att skapa och uppleva genialt stuff. Hur det känns som att världen som nyligen gick så sjukligt snabbt framåt mittiallt stannat upp. Vet inte när jag senast kände känslan av att verkligen uppleva något som ger en känsla av framtiden. Eller, jag tror det var när jag första gången skrollade skam.p3.no/ och kände att det här är genial underhållning, men det känns som evigheter sedan. Börjar sakta med säkert utveckla abstinens för dendär wow-känslan...

Har haft Lisa Ekdahls med benen i kors i huvudet hela dagen sedan frukosten. Förflyttas alltid tillbaka på min mosters tidigare golv i Hagalund när jag hör den låten. Med smaken av pistageglass på tungan och bländad av majsolen. Har på mig hennes nattlinne i silke och är kanske 10 år. Känner att jag förstår hur det är att vara vuxen. 

 

Publicerad 13.02.2017 kl. 20:18

I goda vänners lag

 

Det blev verkligen en fin lördag. Att ha kompisar på besök är nog det bästa sättet att ha det riktigt bra. Och den här helgen fick jag sällskap av Erika. Hon kom utan krav med det enda önskemålet om att jag skulle visa henne godbitarna i Helsingfors. 

På lördagen pallrade vi oss iväg längs Bergmansgatan mot mitt favoritloppis Kaivurin Kanuuna. Jag skulle lätt kunna handla alla framtida kläder på det loppiset! 

Mitt fynd syns på nästippen min.

Vi korsade hit och dit mellan Högbergsgatan, Fredriksgatan och Skillnaden. Vandrade i mina favoritaffärer och drömde om snygga kläder. 

Senare blev det paus på Café Esplanad och årets första (största) fastlagsbulle. Kände mig mjuk som sammet i magen efter första tuggorna. Men resten av dagen var en enda lång matkoma.

På kvällen gäspade vi först tusen gånger, men hoppade sen på en spårvagn som tog oss till födelsedagsfest i Berghäll. Skrattade, babblade, fnissade, frustade hela kvällen igenom. Hann faktiskt snegla på den fina inredning, äta godis, dricka GT, paja katt och träffa nytt folk mellan varven också. Och gäspade gjorde jag inte en enda gång. Så impad av folk som kan ordna bra fest!

 

Publicerad 13.02.2017 kl. 19:37

Funderingar från fredagen

 

Frågor som jag av olika orsaker funderat kring:

1. Varför finns det inget program som samlar ALLT material under samma hashtagg från ALLA sociala kanaler? Urdumt ju!

2. Ordet hispig, alltså att vara ängslig eller tokig. Är det månne ett ord med ursprung i Hesperia sjukhus (nuförtiden HUCS psykiatricenter) här i Helsingfors? Samma med uttrycket att hamna på hispan om att bli inlagd för psykiatrisk vård. Tycker etymologi är så intressant!

3. Vad är en läsvärd nyhet? Jag vet inte om det är för att jag nu jobbar med att behandla nyhetsmaterial och blir blind för det, men just nu kan jag inte definiera vad jag tycker är bra nyheter.

4. Vad säger det om vårt samhälle att just nakna anklar blivit en viktigt del av modet just nu. För det är väl så att konstformer som t.ex. mode brukar vara en reflektion av samhället. Det känns det SÅ himla klumpigt och jobbigt om inte den där lilla glipan finns. Är vi tillbaka på 1800-talet eller, med våra triggade nakna anklar? 

Alltså, hur sant var inte det här?

Här har jag då klippt byxbuntarna för önskad effekt.

5. På tal om att klippa har jag en konstig relation till en viss sax med handtag i orange. Den vill lite klippa allt nu som då, som mitt hår; i en uppklippt frilla á la 2005. Varför tyckte jag en 2005-frilla skulle vara snyggt mittiallt? Och att klippa till en själv dessutom?

Ok jag vet nog att svaret är att jag sett om de första säsongerna av Grey's Anatomy där alla har liknande hår, och att jag absolut ville se ut så. Här kanske det inte syns så himla bra, men inte e de ju int rakt int.

6. Och så ännu en åsnebrygga... På tal om 2005. Alla musikvideor från den tiden var ju i princip samma synkroniserade grupp dansande sexbombskvinnor i olika utstyrslar. Undrar om det haft någon konsekvens för oss som typ dagligen kollade på dance-music på MTV / ZTV efter skolan. Eller så var det bara jag? Men tänk nu:

  • Call On Me - Eric Prydz
  • Satisfaction - Ben Banassi
  • Put your hands up for Detroit - Fedde le Grand
  • Destination Calabria - Alex gaudino

 

Publicerad 10.02.2017 kl. 17:54

Don't be a cliché

 

Allt skapande börjar med en utgångspunkt. Det kan vara att måla en akvarelltavla, hitta på en boktitel till din nya bästsäljare eller det perfekta instamomentet man inte vill gå miste om. 

När det väl är dags att skapa något är det lätt att ta till (dun dun duuuu)... klichéer. En klyscha är en klyscha av en orsak, ALLA andra använder dem. Vill du någongång skapa något som känns äkta och som tränger igenom massan, är det bäst att du har koll på hur man undviker dem. Här e mina ultimata tips på oklychighet: 

 

1. När du har din utgångspunkt, skriv ner minst 10 olika sätt att skapa något kring det. Gör ALLTID det här, det öppnar hjärnan. (forts. efter exemplet...)

Om vi tar boktitel som exempel: Din berättelse handlar om Maja som brutit foten, skriv då ner 10 olika boktitlar baserat på den berättelsen. Tänk att alla du någonsin träffat skrivit en likadan lista, och så jämförs listorna. De kommer de till stor del att vara likadana. För de flesta av oss har ändå ganska samma sätt att tänka, och den just den klyschiga tankebanan vill vi bryta.

...Tillbaka till din egen lista: stryk över allt det du vet att vem som helst kunnat komma fram till (vilket oftast är typ allt), och börja om på en ny lista. Fortsätt tills du hittat något som känns genuint och överraskande. 

Illustration av Antti Kalevi


2. Om du väljer att använda en kliché, smutsa ner den. Enkla medel är att använda provocerande inslag som svordomar och nakenhet, vilket också kan bli klyschigt i sig. Men hittar man balansen mellan kliché och provokation kan det bli kittlande bra!

 

Illustration ur serien Regards Coupables


3. Ändra perspektivet och kompositionen. Klyschor kan också sitta i att alla använder sig av samma sätt att presentera saken. Till exempel rakt framifrån med huvudobjektet i mitten. Ändra istället till exempel perspektivet till grodperspektiv, ställ objektet långt bak eller vänd bort ansiktet; och du berättar plötsligt en helt annan historia. 

Samma sak kan ju tänkas om bloggandet. Du kan antingen berätta om din dag utifrån händelser som det vanligtvis görs. Eller så kan du ta fasta på små iaktagelser eller de känslor du känt.

Illustration av Lotta Nieminen

Illustration av Thomas Danthony


3.1 Väljer du istället ett väldigt banbrytande objekt eller har en helt egen stil kan du ha nytta av att använda dig av klassiska perspektiv och kompositioner. För balansens skull. 

Illustration av Jordan Andrew Carter


4. Gör misstag, se möjlighet i begränsningarna och go with your flow. Gör som Pablo!

 

 

 

Publicerad 08.02.2017 kl. 19:31

Mörkt och tyst vill jag ha

 

Huvudet har fått ta stryk idag. Hade migrän för första gången på typ ett och ett halft år. Tidigare kom den som klockan en gång i månaden, så har varit väldigt glad över att jag fått slippa djävulskapet. 

Nå idag var den då tyvärr tillbaka. Och vet inte om jag glömt hur hemskt det faktiskt är, men det kändes som att alla de månader jag fått vara migränfri klumpat ihop sig till en enda killermigrän. 

Har sovit ca 90 procent av den här dagen, och nu har jag bara kva något som känns som vanlig huvudvärk. Så nu om jag sover hela natten nu tror jag nog att det här släpper.

Publicerad 07.02.2017 kl. 21:50

Frukostrapport 6.2.2017

 

Vädret är fortfarande svinkallt och rått och helvetiskt. Men det är nästan helt förlåtet då solen äntligen hittade fram bakom den lonkerofärgade sörjan som varit himmel de senaste veckorna. Så välbehövt med d-vitaminer på nästippen!

Vi åt yoghurt och drack kaffe. Och här har jag lovat att vi äter gott, men tyvärr inte på måndagar. 

Men vi pratade en hel del. Till exempel om man är en person som känner intuitionen i kroppen eller huvudet, jag har den helt klart i huvudet och Jonathan i kroppen. Lyssnar överhuvudtaget hemskt sällan på vad min kropp säger faktiskt. 

Den låt som fastnade på minnet från morgonen var Uti vår hage med State of Sound. Voi voi va de e skönt med sommarkänsla i ferbuari! 

 

Publicerad 06.02.2017 kl. 13:27

Brutet mönster

 

I går publicerade jag mitt första utlämnande inlägg någonsin. För mig kändes det just utlämnande eftersom jag målade upp en ganska öppen bild av min hjärna i ord, och det är en skrämmande tanke att vem som helst nu kan ha inblick i den hjärnan. Och jag har hunnit analysera lite av mina tankar under de timmar som passerat, och det här min analys är (förutom insikten om att jag tänker mer än vad som är hälsosamt) följande:

Mina tankarna har alltid varit sådana som flyger. De får fart av något, till exempel en idé, ett ord eller en film, och hamnar högt, högt upp i luften. Där virvlar den omkring i väldig fart. Men sen kommer nästa tanke och får vind under vingarna. Då dalar den tidigare tanken sakta ner till marken och kanske aldrig mer flyger igen. Och så här löser tane efter tanke av varandra.

Så här är jag van vid att mina tankar beter sig. Och jag har aldrig heller varit dagbokstypen som skrivit ner tankarna tidigare. Så jag har låtit dem falla i glömska en efter en. Nu har jag ju brutit det här mönstret. Och istället för att låta tanken dala, nålat fast den i himlen (alltså skrivit ett blogginlägg). Tanken kanske inte virvlar lika hysteriskt, men den finns där uppe, förevigad och fastnålad.

Det är lite nervöst ändå, för jag har inte koll på konsekvenserna ännu. Kanske någon blivande arbetsgivare googlar och hittar inläggen och tycker att mina tankar inte alls hör hemma på deras arbetsplats. Eller någon bekant tar hånande upp ett blogginlägg i barvimlet på juldagen, skrattar åt mig och mina tankar. Kanske är det mitt framtida jag som måste ta distans till de tankar jag tänker nu, och skämmas för att jag så naivt öppnade upp hjärnan. Ok, jag fattar ju att de här e absolut crazy talk, men en har ju så attans livlig fantasi...

Publicerad 06.02.2017 kl. 10:16

Vad händer då bekräftelsebehov och jantelag krockar?

 

Jag hamnade i kommentarsfältet på pappamonologerna (förövrigt otroligt bra bloggläsning varje gång!), och stannade upp i tanken vid de här meningarna av aliaset LillMorran:

".....Idag blir jag faktiskt orolig på alla unga (äldre), som styrs av att få bekräftelse och beröm för det de gör, vad har hänt med tilliten till en själv? Att lita på att jag duger, för mig själv! Varför är det sån hysteri idag att alla ska bli bekräftad av alla andra? Är det inte bättre att man tycker man är själv bra och duger?... (med viss distans dock!) Det får ju inte gå till överdrift! ;)"

Kände att jag ville bolla vidare på det här. För feedback är något jag själv lever länge på, och har faktiskt sett tendenser i min närkrets om att jag inte är ensam om det. Inte då kanske den omotiverade (och som oftast okompetenta) feedback och kritik som musikalbloggaren Sarah så väl spann vidare på, men just den där välbehövda och sporrande sorten som gör att man tar sig själv till nya nivåer. Tyckte samtidigt att det var himla intressant att se det från den andra sidan, att man faktiskt kan ha tillit till en själv utan att någon feedbackat en till den insikten. 

Det här med respons, beröm och kritik är så inpräntat i mig att det dessutom är en avgörande del i att jag ska trivas på jobbet. Vet inte hur många "övriga kommentarer" i frågeformulär om arbetsmiljö jag fyllt i med just önskan om mer feedback. Så hett tips till alla strugglande företag som inte kan hålla kvar oss rastlösa unga millenials. Feedback. Feedbacka skiten ur oss och vi vill ändå ha mer. Ingen skillnad om uppgiften är att leda försäljningsteam eller vässa pennor; ge ärlig respons ofta och vi håller oss på plats. 

Man kan ju med vettet i behåll ändå ifrågasätta det här bekräftelsebehovet som feedback till viss del bygger på (som säkerligen alltid funnits på individnivå, men som samhällsfenomen, hmm?). Varifrån kommer det och vad har det lett till? De e ju så att det snabbt pekas på sociala medier, både som en del av orsaken och som konsekvens. Men går det ändå inte djupare än så? Argh, det känns så förbannat surt att inte ha svaren... men som sagt; med vettet i behåll är det värt att ifrågasätta.

För det mesta håller jag mig till att behöva feedbacken på jobbet, och känner tillit till mej själv och vem jag är. Men det där med prestation och tillhörande ångest tenderar ändå sippra sig in i ens personliga tankar lite ibland (aj aj farliga grejer). Man ifrågasätter sin personlighet, sina val och värst av allt sitt värde. Och för att kompensera söks respons var den än går att få.

Associationerna bara gick och gick och tillslut krockade tanken med en annan iaktagen tendens bland jämnåriga, ångesten om att vara eller icke vara aktiv på some. Och jag hittade en paralell mellan bekräftelsebehovet och YTTERLIGARE en samhällelig ångest, den uttjatade (varför dör du aldriggg) jantelagen. 

Det är ju så att människor runt om kring oss åstadkommer framgångssagor på internet HELA TIDEN. Genom att göra vad de älskar och bli bekräftade av sina följare skapar de karriär (feedbacksnivån är väl ändå hög som tusan?). Och vi alla vill väl ta del av det och bli en av de som lyckas - såklart. Det känns nära på bortkastat att inte ens försöka.

Så de flesta av oss har kommit igång med att försöka; lekt med tanken om att skapa ett nishat instagramkonto, börja podda/youtuba eller just starta blogg och drömt om framgången. Men lika många gånger tänks tanken, men varför då? Det känns ju jättelöjligt - varför skulle jag vara bättre än någon annan? 

Och så dras man då mellan bekräftelsebehovet och jantelagen. Och vet ni var man hamnar då? Jo i en känsla av skam över två saker...

...att man inte vågar strunta i allt jantetjafs (verkligen, ska du aldrig dö jante?)

...att man behöver bekräftelsen.

Pinsamt hur många gånger jag hamnat i det limbot och hur många jag låtit jantelagen vinna. Och nuväl när jag påbörjat aktivt publicera här låter jag ändå den fortfarande vinna. För jag vågar inte skylta med att jag bloggar någonstans eller åt någon. Hur kommer man ur den här fällan sku ju nån klok typ kunna upplysa en vilsen millenial om?  

Update: Vågade kommentera omnämnda bloggar med min bloggadress utskiven! Så stolt, så rädd. 

Publicerad 05.02.2017 kl. 20:27

Piimä till fredagsmyset

 

När vi har gäster på "hotellet" brukar vi satsa på tacos. Det är sånt som går hem. Och nu är ju Sara den oslagbara på besök över helgen så nästan helt vanliga tacos bjöds det på. (Förutom att lite piimä smugit sig in i guacamolen och fermenterad citron i yoghurtsåsen, vilket händer ibland när kocken i huset har smaksinne lika välutvecklat som en veckas gamla tulpaner från Alepa).

Och måltiden hamnade på gästens topptre tacomål också. Mitt bland de där himmelska krabbiskäken och känsloladdade dejtmåltider! Nog för att det är sånt man bara säger som god gäst, men det kan vi ju glömma. 

Tacoskal lyckas fortfarande Santa Maria bättre med än vi!

Publicerad 04.02.2017 kl. 22:06

I tecknandets tecken

 

Oslagbar känsla det här, att vara tung i huvudet men glad i själen efter en kreativ dag. Har säkert tecknat i ÅTTA timmar, fattar ni hur mycket man hinner lära sig om sin egen linje på den tiden?! Var så trött i skallen att orden knöt sig när jag pratade, sa hund om det mesta eftersom Örnie sprang i fötterna. 

Det var Helsinki Design School som gällde tidigare på dagen och eget skapande nu på kvällen. Illustration med fokus på den egna linjen var dagens topic på HDS. Här är till exempel en snabbskiss från en av våra uppgifter att illustrera framtiden om tio år i storleken av en tändsticksask. Har aldrig haft en speciellt munter linje, men försöker väga upp det med självdistans och humor.

 

 

Då vet ni det också, att jag ser mig vara trött och lika råddig som vanligt om tio år. Förhoppningsvis bollar jag familj och skapande så tätt att ingendera någonsin får vila. 

Lustigt ändå att jag som tidigare tagit avstånd från en framtid inom allt som heter konstnärligt för varje år sedan jag hoppade av Hanken går mer och mer mot det fria skapandet igen. Hittade en mellanväg på vägen i branding, men inte ens det känns lika självklart längre. Samtidigt skönt att veta att man är på rätt spår och att grafisk design ett brett område att utvecklas inom. 

Publicerad 04.02.2017 kl. 21:25

Frukostrapport 3.2.2017

 

När skruttdjuret tog sovmorgon och vilade ur sig båbborna åt jag och Jonathan frukost. Vi är rätt så duktiga på frukost kan jag lova. Det är vid frukostbordet vi tänker, drömmer, diskuterar och krear ideér. Dessutom äter vi gott också. 

Screenshottade 9gag häromveckan och skickade till Jonathan för tycker att bilden summerar våra fukostar så bra. 

Har en tanke om att frukostbordsrapporter skulle bli en återkommande del här på bloggen. En kort rapport om:

1. dagens väder och omständigheter.

2. ämnen vi diskuterat (ofta baserade på dagens tidning)

3. själva frukosten (alltså det ätbara)

4. musiken som spelat i bakgrunden (mest svensk jazz, men det varierar).

Kan bli allt från provocerande till banalt till den där känslan av att man är nära att knäcka koden till vad livet är. Vi har lekt med tanken att spela in våra samtal som dokumentering, men det här känns som en mera genomförbar metod.

Frukostrapport 3.2.2017

Vädret var råkallt. Blåsigt, grått och hårda snöflingor. 

Vi åt rostbröd, bananplättar och yoghurt. Vi testade mjöl i bananplättarna men bestämde att de inte behöver det i framtiden. 

Diskussionerna rörde mest Jonathans jobb (alltså kock), och värderingar kring råvaror. Hur detaljer och processer behöver vara äkta för att det ska glittra i ögonen när man pratar om maten (eller sitt jobb över huvudtaget). Det är viktigt med glitter i ögonen. Vi glömde tidningen i postfacket, så inga samhällsproblem blev behandlade. 

En salig blandning av favoritmusik som jag samlat i spellistan stämning spelade i bakgrunden. Men vi klickade vidare när my way kom pga irriterande och unwanted Trump-associationer... 

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 16:13

Vårt lilla hjärta

 

När jag vaknade imorse hade jag ett val, stanna hemma och se över vårt sjuka lilla djur eller Helsinki Design School föreläsning. Efter en hemskt orolig natt på smådjursklinik var det ändå hemma som kändes rätt i hjärtat. 

I går kväll hände något med Örnie. Hon blev trött, ledsen, magen svällde och benen orkade inte bära. Hon ålade sig längs golvet för att nå mina fötter för att säga att "nu mår jag inte bra". Vi åkte till den dejourerande kliniken i Vik för att kolla att det inte var ryggen som inte gav upp; hon är ju ändå tax. Huui sådana mörka tankar jag hade om vår Erppas öde.  

Taxi resan resulterade i nerbajsad Tintin, tax och taxi. Men det kändes ändå helt okej med tanke på att det var ett tecken på att det var magen som krånglade, inte ryggen. Benen bär ju knappt en meter när man själv har magafare. Och samma tankar bekräftade också veterinären, så vi fick lättade åka hem igen. 

Nu gäller det bara att paja paja paja på lilla hundmagen och vara uppmärksam på att det inte blir värre. Men redan nu orkar benen bära bättre och leksakerna får sig en blick nu som då. Svansen viftar inte riktigt ännu men ögonen berättar  "det här blir nog bra, men jag är så trött så trött". 

Den bästa medicinen just nu verkar vara vila, vatten och kärlek. Inte så dumt för en hund kan jag ändå känna. Det här blir nog bra. 

 

Publicerad 03.02.2017 kl. 13:58

 

 

Tintin Rosvik. 23 år.
Bor i Helsingfors, hemma från Vasa.

I den här bloggen skriver jag om mitt skapande av text, bild och vardagligt liv. 

Kontakta mig på tintin.rosvik@gmail.com för eventuella frågor. 

 

Senaste kommentarer

16.01, 09:20Erik Bruun av Sandra
08.01, 17:59PASTASALLAD av Ida
28.12, 18:34PASTASALLAD av Grön i Åbo
09.07, 18:57Plan B av Nanó
08.07, 21:28Deppigt av Nanó